| |
Joakim Bonnier var Sveriges förste professionelle racerförare och ensam svensk i formel ett under 13 år, men ändå hade han svårt att bli folkkär. Kanske var det för att han kom från Stockholms överklass. Kanske var det för att han tidigt flyttade utomlands av skatteskäl. Men det gjorde ju å andra sidan även Ingemar Johansson vid samma tid och de följdes senare av sådana svenska hjältar som Ingemar Stenmark och Björn Borg. Bonnier tävlade över hela världen, men mediebevakningen var ju inte i närheten av vad den är idag. För att bli stor i Sverige gällde det att tävla i Sverige. Och racing var ju lite underligt. Helst skulle man köra i skogen. Det är ju möjligt att bilden av Bonnier hade blivit en annan om han också hade vunnit en stor rallytävling. Faktum är att det var mycket nära flera gånger!
Bonnier skall enligt egen utsago ha börjat köra i skogen med en Simca. Den skall inte ha varit så lämplig i sammanhanget, men eftersom han började jobba som bilhandlare, så gavs det ju andra möjligheter. Han berättade själv: ”Tävlingarna gick ofta på lördagskvällarna och natten till söndagen. Ofta gick det till så att jag anmälde mig till en tävling och sedan blev det ett enormt jagande på lördagseftermiddagen för att få tag i och köpa en lämplig bil.” På hösten1953 kom de första framgångarna. I en VW och med Hasse Johansson som kartläsare vann han KAKs ungdomstävling före den ende A-föraren i startfältet, CeGe Hammarlund. Och i Decemberrundan samma år vann Joakim B-juniorklassen. Men det skulle inte komma att bli mer riktig skogsåka för den skäggige bilhandlaren. Redan ett år tidigare hade han kommit över en liten brittisk sportvagn och fått hjälp med att trimma den av K-G Kanrell. Kanrell sporrade Bonnier att börja köra hastighetstävlingar och debuten skedde på en istävling vintern 1953. Samma sommar anmälde Bonnier sig till Midnattsolsrallyt med en Porsche 1300. Co-driver var Kanrell, som var en duktig förare vid sidan av sitt mekande. På den tiden tävlade skogsåkarna i T och OT. Rally var en helt annan sak, där man körde på betydligt bättre vägar. Rallyt till Midnattsolen hade startat 1950 närmast som en lång turisttur genom Sverige, men för varje år blev rallyt allt tuffare och till slut skulle begreppen rally och OT komma att smälta samman.
Klasstrea
Rally betyder ju samla ihop och Midnattsolsrallyt 1953 startade också med en stjärnfärd, där bilarna startade från olika orter för att samlas till den egentliga starten i Rättvik. Bilarna skulle vara rena standardbilar och man tävlade i många olika klasser efter cylindervolym. Längs banan hade man fem fartsträckor, där varje klass hade en egen maxtid. Skulle inte fartsträckorna avgöra, så avslutades rallyt med ett broms och accelerationsprov nere vid målet i Saltsjöbaden. Rallyt gick norrut från Dalarna ända upp till Jokkmokk ovanför Polcirkeln, där det vände, för att avslutas utanför Stockholm. Sommarrallyt lockade förare av alla kategorier, men Expressen tippade att någon ur ”svartvägseliten” skulle vinna. Favoriter var Scanias Gunnar Källström och Grus-Olle Persson, vilka båda körde Porsche i stället för sina vanliga VW-bubblor. Men ingen hade tippat att den unge göteborgaren Sture Nottorp skulle ta hem segern. Nottorp hade innan rallyt lyckats tjata till sig en ny Porsche 1500 Super, under förutsättning att han åkte ner till Tyskland och hämtade den själv. Men han var bara B-junior och var inte ens berättigad att köra om poäng i T-SM! Bilarna i 1300-klassen hängde inte riktigt med. Bonnier hade i alla fall en tuff fight i klassen med ett par MGTD, körda av Johnnie Dahlström och Ivar Andersson, men fick nöja sig med tredjeplatsen. Porsche protesterade då mot de båda brittiska sportvagnarna och den klassens prisutdelning fick skjutas upp. Man fann dock inget otillåtet med bilarna och resultatet stod sig.
Totalfyra
Även om det blev mest racing för Bonnier under 1954, så var Midnattsolsrallyt fortfarande en av årets största bilevenemang och Bonniers Bilalktiebolag ställde förstås upp med ett helt stall Alfor. Själv körde Bonnier en 1900TI tillsammans med fotografen Bosse Boësen, som tidigare kört rallyt. Tävlingen ställde ju en hel del krav på co-drivern, eftersom det kördes non-stop. Det betydde att man tvingades dela på styrningen på transportsträckorna. Det hade blivit en del kritik över höga hastigheter under fjolårets lopp, så till det här året drog man ner på maxtiderna på fartsträckorna, vilket ledde till att hela rallyt kom att avgöras vid det avslutande broms- och accprovet vid Saltsjöbaden. Fjolårets suverän på det här momentet, CeGe Hammarlund var åter snabbast i sin Porsche och vann hela klabbet före stallkamraten Källström. Bonnier tvingades tampas med sin egen stallkamrat hälsingen Ivar Andersson, som kom direkt från Le Mans, där han kört 24-timmarsloppet tillsammans med fjolårets rallysegrare Nottorp. Nu slog Andersson Bonnier med en hundradel och förpassade stallchefen till andra plats i klassen och fjärde totalt i rallyt.
Klasseger
I 1955 års Midnattsolsrally gick stjärnfärden ända upp till Östersund, dit starten flyttats.Rallyt bjöd på ett ogästvänligt väder med mycket regn och dåliga vägar upp till Jokkmokk. Nytt för året var en femtimmars vila när man återkom till Östersund. Man hade också lagt in ett moment med precisionskörning och ett varvlopp på Gelleråsbanan vid Karlskoga. Innan dess hade dock de flesta fått känna på en fartsträcka i Värmland, där vägen inte var bättre än den som skogsåkarna brukade åka på. Bonnier fick 9 prickar där och tappade sedan ytterligare, men han slutade ändå som klassegrare i sin tvåliters Alfa före John Kvarnström i en stor Ford Failane.Hela rallyt vanns åter av en Porsche, den här gången med Allan Borgefors bakom ratten.
Överlägsen så länge det varade
Till 1956 hade Joakim börjat avveckla sin bilhandel och satsade på en karriär som professionell racerförare nere på kontinenten. Men han kom ändå hem och körde Midnattsolsrallyt med en liten fyrdörrars Alfa Romeo Giulietta Berline. Rallyt hade återigen förändrats och blivit lite tuffare, men för första gången körde man inte upp till polcirkeln. Nya regler gjorde också att det var viktigt att vara snabbast i klassen. Fartsträckorna hade fortfarande maxtider, men på specialproven fick klassegraren 0 prickar, medan de andra fick 0,2 prickar för varje sekund man var efter. Och proven hade blivit fler. Man skulle köra ett backlopp i Hallstabacken vid Sollefteå, ett varvlopp på Gelleråsen, ett manöverprov i Laxå och ett på Skarpnäck och så förstås broms- och accprovet i Saltsjöbaden. Joakim Bonnier körde i samma klass som Folkvagnarna, men den lilla italienaren lämnade bubblorna långt bakom sig. VW-föraren Harry Bengtsson var uppgiven efter inledningen då han fick stryck av Bonnier med 15 sekunder på den första fartsträckan och var hela sex sekunder bakom i Hallstabacken. Men utanför Gävle väcktes han av sin co-driver, som kunde meddela att Bonnier brutit. Oljepumpen hade rasat på Alfan och det var ingen idé att försöka reparera. Extra surt blev det förstås, då det senare visade sig att Harry Bengtsson kom att vinna hela rallyt!
En mutter från seger
Till 1957 var Bonnier fabriksförare för Maserati i racing-VM, men det blev ändå ett sista försök på Midnattsolsrallyt. De nya Alfa-representanterna Gjestvagns stod med en Guilietta Berline åt honom och co-drivern Kanrell. Rallyt hade återigen lagts om och startade nu i Saltsjöbaden och gick i mål i Östersund. Fartsträckorna hade minskat till fyra, medan specialproven hade blivit fler. Man hade prov i Saltsjöbaden och Skarpnäck. Backlopp i Laxå och Sollefteå och så en avslutning med broms- och accprov i Östersund. Dessutom blev bästa tid idealtid, ifall man inte kunde gå under den fastställda maxtiden på fartsträckorna. Så det blev ännu viktigare att vara snabbast i klassen överallt. Trots att detta var Bonniers femte Midnattsolsrally behandlades han av pressen, som om han var en främmande fågel från den internationella motorsportscenen och journalisterna var närmast förvånade när han började rada upp sträckseger efter sträckseger i klassen.”Elegantast vid Mässelköp var raceresset Joakim Bonnier... Han smet genom första svängen precis som han bara rundade Stureplan hemma i Stockholm, växlade om, tog nästa kurva lika elegant, växlade en gång till och försvann bakom sista krönet.” När man körde ut på den sista fartsträckan mellan Husås-Andviken norr om Östersund, ledde Joakim Bonnier hela rallyt överlägset med bara 2 prickar i protokollet. ”Ingen kan hota Bonnier” stod det i tidningarnas tidiga upplagor. Men så, mitt ute på sträckan gick det inte längre att växla! Kanrell kastade sig under bilen och lyckades till slut hitta felet - en lossnad mutter till växelföraren. Han lyckades få dit en ny, men de drog på sig 27 prickar och var därmed borta i sammandraget. I stället vanns rallyt av överraskningen Thure Jansson i en Volvo PV.
Det blev inget mer rally för Joakim Bonnier. Men när han tävlade på de mest extrema tävlingsbanorna, som Mandione på Sicilien, där man hade att tackla hundratals kurvor upp och ner i bergen på smala landsvägar med branta stup och varierande underlag i VM-loppet Targa Florio eller på den fantastiska Nürburgring, en drygt två mil lång berg- och dalbana genom de gröna Eifelbergen, ofta inramad av både regn och dimma, då visade svensken, att det någonstans långt där innanför hans racingoverall trots allt fanns en riktig rallyförare. |
|
